Till Guds Barmhärtighet
På varje etapp i historien, och särskilt under den som vi nu lever i, måste kyrkan anse som sin främsta skyldighet att predika och föra ut bland människorna den barmhärtighetens hemlighet som slutligen uppenbarats i Jesus Kristus. Denna hemlighet utgör icke blott för kyrkan i sig själv såsom de troendes gemenskap utan även i viss mån för alla människor, en källa till ett annat liv än vad som kan byggas upp av en människa som är utlämnad endast till krafterna i det trefaldiga begär som verkar i henne (…)
Kyrkan förkunnar den sanning om Guds barmhärtighet som uppenbarats i den korsfäste och uppståndne Kristus och bekänner den på olika sätt. Kyrkan strävar också att visa människor i barmhärtighet genom andra människor och ser i detta ett oundgängligt villkor för sin strävan efter en bättre, ”mera mänsklig” värld av i dag och i morgon. Emellertid får Kyrkan icke vid någon tid, icke under någon period av historien – och då speciellt under en period som är så kritisk som vår egen – glömma bönen, som är ett rop efter Guds barmhärtighet inför det mångfaldiga onda som vilar över och utgör ett hot mot mänskligheten. Just detta är en grundläggande rätt och därtill skyldighet för kyrkan i Jesus Kristus. Det är kyrkans rätt och skyldighet gentemot Gud och tillika i förhållandet till människorna.
Johannes Paulus II (”Dives in misericordia” 14.15)
SALIGFÖRKLARADE SYSTER FAUSTYNA
För uppgifterna ”att predika och föra ut” hemligheten i Guds barmhärtighet och att bedja en innerlig bön om barmhärtighet mot världen, de uppgifter som den helige fadern Johannes Paulus II ställer hela kyrkan inför, tjänar ett vittnesbörd om saligförklarade syster Faustynas liv och mission.
Hon föddes år 1905 i byn Glogowiec utanför Lodz såsom tredje barnet i Marianna och Stanislaw Kowalskis familj. Ända från barndomen utmärkte hon sig genom att gärna bedja, att vara arbetsam, tjänstvillig och att vara känslig för mänskligt elände. Hon gick knappt tre år i skolan, och senare, såsom ung tonårsflicka, lämnade hon föräldrahemmet och tog tjänst hos välbärgade familjer.
Vid tjugo års ålder inträdde hon i Guds Moders barmhärtighetssystrars församling, där hon – såsom syster Maria Faustyna – levde tretton är och tjänstgjorde som kokerska, trädgårdsarbetare och portvakt. Hennes liv – till synes mycket vanligt, monotont och grått – dolde i sig ett ovanligt djup av förening med Gud. Ty allt från barndomen ville hon bli ett stort helgon och strävade konsekvent efter detta genom att samverka med Jesus för att rädda förlorade själar och att hon vigde sitt liv till ett offer för syndare. De år då hon levde ordensliv karakteriserades av ett lidandets stigma och ovanliga mystiska nådebevis.
Till denna enkla nunna, som hade en gränslös förtröstan på Gud, riktade Herren Jesus de häpnadsväckande orden: ”I det Gamla Förbundet sände jag profeter till mitt folk med olyckor. I dag sänder jag dig till hela mänskligheten med min barmhärtighet. Jag vill inte straffa den olyckliga mänskligheten utan läka den, ta den till mitt barmhärtiga hjärta.”
Saligförklarade syster Faustynas mission går ut på att
– erinra om sanningen i den tro som uppenbarats i den Heliga Skrift, om den barmhärtige Gudens kärlek till varje människa, även till den störste syndaren;
– framvisa nya kultformer för Guds barmhärtighet;
– inspirera en ny rörelse med Guds barmhärtighets tillbedjare och apostlar, en rörelse som skall leda till en de trognas religiösa renässans i en anda av denna gudstjänst, d.v.s. i evangeliets anda att hysa en barnslig tilltro till Gud och att öva kärlek mot sin nästa.
Syster Faustyna förstördes av lungsot och av de lidanden hon uthärdade såsom ett offer för syndare, och då hon avled i Krakow den 5 oktober 1938 i en ålder av endast 33 år ansågs hon som helig.
Den 18 april 1993, första söndagen efter påsk, inräknade den helige fadern Johannes Paulus II på Petersplatsen i Rom henne bland de saligförklarade. Nästa dag yttrade han vid den allmänna audiensen:
”Gud har talat till oss genom saligförklarade syster Faustyna Kowalskas andliga rikedom. Hon gav världen ett väldigt budskap om Guds barmhärtighet och en uppmaning till världen att helt anförtro sig åt Skaparen. Gud gav henne en särskild nåd, ty hon kunde erfara hans barmhärtighet genom mystiska upplevelser och genom en särskild gåva av kontemplativ bön.
Syster Faustyna, saligförklarad, jag tackar dig att du påmint världen om denna stora hemlighet med Guds barmhärtighet. Denna ”uppskakande hemlighet”. En Faderns outsägliga hemlighet, som människan och hela världen i dag så väl behöver.
DET VÄSENTLIGA I GUDSTJÄNSTEN TILL GUDS BARMHÄRTIGHET
1. Förtröstan – anger vår hållning till Gud; det innefattar icke blott en dygd av hopp utan även en dygd av levande tro, ödmjukhet, uthållighet och ånger över begångna synder. Det är helt enkelt hållningen hos ett barn, som i varje situation anförtror sig ät den himmelske Faderns barmhärtiga kärlek och allmakt.
Förtröstan är så till den grad avgörande för det väsentliga i gudstjänsten till Guds barmhärtighet att gudstjänsten förutan denna icke existerar, ty det första och grundläggande uttrycket för ära till Guds barmhärtighet är just en akt av förtröstan. Redan själva hållningen med förtröstan (utan att andra kultformer tillämpas) tillförsäkrar barmhärtighet för den som anförtror sig ät nåden i Guds barmhärtighet. ”Ofattbara nådegåvor – lovade Herren Jesus – vill jag ge de själar som anförtror sig ät min barmhärtighet. Må de närma sig detta hav av barmhärtighet med stor förtröstan: syndare får förlåtelse och de rättfärdiga befästas i det goda. Den som anförtrott sig ät min barmhärtighet, hans själ skall jag i dödens stund fylla med min frid från Gud.”
Förtröstan är icke blott det väsentliga, andan i denna gudstjänst, utan även ett villkor för att kunna ösa nådegåvor. ”Nådegåvorna ur Min barmhärtighet – säger Herren Jesus till syster Faustyna – öser man med ett kärl, och detta kärl är förtröstan. Ju större förtröstan själen har, desto mer erhåller den. Själar med gränslös förtröstan är mig till stor glädje, ty sådana själar låter jag få del av allt dyrbart i mina nådegåvor. Jag gläder mig att de begär mycket, ty min önskan är att giva mycket, ja över nog. En själ, som har förtröstan till min barmhärtighet, är den lyckligaste, ty Jag själv har omsorg om henne. Ingen själ, som ropat till mig om barmhärtighet, har blivit bedrövad, ej heller upplevt skam. En själ, som förtröstat på min godhet, är mig synnerligen kär.”
2. Barmhärtighet – anger vår inställning i förhållande till varje människa. Herren Jesus sade till syster Faustyna: ”Jag begär (…) sådana gärningar av barmhärtighet som skall ha sin grund i en kärlek till mig. Du skall visa alltid och överallt visa barmhärtighet, du kan inte dra dig undan detta, ej heller vägra det eller ursäkta dig. Jag anvisar dig tre sätt att öva barmhärtighet gentemot nästan: det första i gärningar, det andra i ord, det tredje i* bön. I dessa tre steg innesluts barmhärtigheten i hela sin fullhet. och den är ett ovedersägligt bevis på kärleken till mig. På detta sätt prisar och ärar själen min barmhärtighet”.
En hållning med verksam kärlek gentemot nästan är också ett villkor för att erhålla nådegåvor. ”Om själen ej övar barmhärtighet på något sätt – sade Herren Jesus och erinrade om tanken i evangeliet – kommer hon ej att utverka min barmhärtighet på domens dag. O, om själarna förmådde samla eviga skatter, skulle de ej bli dömda, då skulle de förekomma min dom med barmhärtighet.”
Herren Jesus vill, att de som tillbeder honom skall göra åtminstone en barmhärtighetsgärning under dagens lopp. ”Vet, min dotter, sade Herren Jesus till syster Faustyna. att mitt hjärta är barmhärtigheten själv. Ur detta barmhärtighetens hav strömmar nådegåvor över världen all (…) Jag vill, att ditt hjärta skall bli ett säte för min barmhärtighet. Jag vill. att denna barmhärtighet skall strömma ut över världen all genom ditt hjärta. Vemhelst som närmar sig dig, må ej gå ifrån dig utan denna tillit till min barmhärtighet, som jag i så hög grad önskar för själarna.”
BILDEN AV GUDS BARMHÄRTIGHET
Dess ursprung är knutet till en vision, som syster Faustyna hade i Plock den 22 februari 1931, då Kristus uttryckte en önskan om att man skulle måla en sådan tavla och nedtill skriva orden: Jesu, jag förtröstar på dig.
Tavlan föreställer den uppståndne Kristus, som på händer och fötter bär spär efter korsfästelsen. Från det på tavlan osynliga hjärtat utgår två strålar, en röd och en blek. Då Herren Jesus tillfrågades om deras betydelse, förklarade han: ”Den bleka strålen betecknar det vatten som renar själarna; den röda strålen betecknar blodet, som är själarnas liv. Dessa två strålar sprungo fram ur det inre i min barmhärtighet, då mitt hjärta förbrann och av en lans öppnades på korset”. Med andra ord betecknar dessa strålar de heliga sakramenten, och även den heliga kyrkan, som framförts ur den Kristi genomborrade sida och den helige Andes gåvor, vilkas symbol i bibeln är vatten. ”Lycklig den, som kommer att leva i skuggan av dessa, sade Jesus, ty honom når ej Guds rättvisa hand.”
Tavlan visar således Guds stora barmhärtighet, som helt och fullt uppenbarats i Kristi påskmysterium och som i Kyrkan fullbordas på det mest fruktbärande sätt i de heliga sakramenten. Tavlan skall fungera som ett kärl att ösa nådegåvor med och som ett tecken, vilket erinrar de, trogna om behovet av förtröstan på Gud och av barmhärtighet gentemot nästan. Om hållningen med förtröstan talar orden nedtill på tavlan: Jesu, jag förtröstar på dig. Tavlan skall, sade Herren Jesus, ”påminna om kraven för min barmhärtighet, ty inte ens den starkaste tro är till någon hjälp utan gärningar.”
En ärebetygelse för denna tavla går ut på förtröstansfull bön i förening med barmhärtighetsgärningar. Till en så uppfattad kult av tavlan knöt Herren Jesus följande löften: frälsningens nåd, stora framsteg på vägen mot kristen fullbordan, en nåd att dö lycklig och alla andra nådegåvor och timliga välgärningar, som barmhärtiga människor kommer att bedja honom om.
”Jag ger människorna ett kärl, sade Herren Jesus till syster Faustyna, som de skall komma med till barmhärtighetens källa för att hämta nådegåvor; detta kärl är denna tavla med orden: Jesu, jag förtröstar på dig. Genom tavlan skall jag förläna själarna många nådegåvor, och därför må varje själ ha tillgång till den. Jag lovar, att den själ som betygar denna tavla sin ära, ej skall gå förlorad. Jag lovar även, redan här på jorden, seger över fienderna, och särskilt i dödens stund skall jag själv skydda den såsom min ära.”
”Lågor av barmhärtighet, bränner mig, jag vill utgjuta den över mänskliga själar. O, vilken smärta vållar de mig ej, dä de ej vill ta emot den (…) Säg till den plågade mänskligheten att luta sig mot mitt barmhärtiga hjärta, så skall jag fylla (henne) med frid. Mänskligheten finner icke ro. förrän den med förtröstan vänder sig till min barmhärtighet.
Tala till världen om min barmhärtighet, må hela mänskligheten lära känna min outgrundliga barmhärtighet. Detta är ett tecken för den sista tiden, därefter kommer rättvisans dag. Medan tid är, må de taga sin tillflykt till min barmhärtighets källa, må de nyttja blodet och vattnet som framsprungit för dem. Innan den rättvise domaren kommer, öppnar jag först på vid gavel min barmhärtighets dörr. Den ’ som ej vill gå genom barmhärtighetens dörr, måste gå genom min rättvisas dörr.”
GUDS BARMHÄRTIGHETS HELG
Enligt Herren Jesu önskan skall den firas den första söndagen efter påsk, vilket antyder det nära sambandet mellan hemligheten i påskens återlösning och denna helg. Liturgin denna dag prisar helt och fullt Gud i hemligheten med hans barmhärtighet.
Barmhärtighetens helg skall vara icke blott en dag, då Gud särskilt äras i denna hemlighet, utan även en dag med nåd för alla människor, och särskilt dä för syndare. Ty Herren Jesus knöt stora löften till denna helg. Det största av dem förenade han med den heliga kommunionen, som mottogs denna dag – det är ett löfte om ”fullständig syndaförlåtelse och efterskänkande av straff”, d.v.s. en sådan nåd. som vi får endast i det heliga dopets sakrament. Storheten i denna helg ligger också däri, att alla, till och med de som först denna dag omvänder sig, kan utbedja sig alla nådegåvor, om de står i överensstämmelse med Guds vilja.
”Jag vill, sade Herren Jesus till syster Faustyna, att denna tavla (…) högtidligen vigs den första söndagen efter påsk; denna söndag skall vara barmhärtighetens helg. Jag vill, att barmhärtighetens helg blir en tillflykt och ett värn för alla själar, särskilt då för arma syndare. Denna dag är min barmhärtighets innersta öppet; jag låter ett helt hav av nådegåvor flöda över de själar som närmar sig min barmhärtighets källa. Den själ som går till bikten och den heliga kommunionen, uppnår fullständig syndaförlåtelse och efterskänkande av straff. Denna dag strömmar alla floder av Guds nådegåvor; må ingen själ rädas att närma sig mig, även om hennes synder vore som scharlakan.
Denna helg har framkommit ur det innersta (i min barmhärtighet) till glädje för hela världen och är befäst i djupet av mitt förbarmande”.
ROSENKRANS TILL GUDS BARMHÄRTIGHET
Denna bön dikterade Herren Jesus för syster Faustyna i Wilno 1935. Under de följande uppenbarelserna visade han dess värde och verkan samt framförde löften i anslutning till denna bön.
I denna bön offrar vi till Herren Gud Jesu Kristi ”Kropp och blod. själ och gudomlighet”, vi förenar oss med det offer som han frambar på korset till världens frälsning. Då vi till Herren Gud offrar hans ”älskade Son”, åberopar vi det starkaste argumentet för att bli bönhörd. Vi ber om barmhärtighet ”för oss och hela världen”. Ordet ”oss” innebär den som ber rosenkransen och dem, som han vill eller är skyldig att be för. Däremot innebär ”hela världen” alla människor som lever på jorden och de själar som lider i skärselden. Då vi ber med orden i denna rosenkrans, fullgör vi en akt av kärlek till nästan, en akt som – förutom förtröstan – är ett ofrånkomligt villkor för att erhålla nådegåvor.
”Genom att be denna rosenkrans lovade Herren Jesus – finner Jag för gott att ge allt, som de kommer att bedja mig om” och tillade: ”om det (…) blir överensstämmande med Min vilja”. Särskilda löften gäller dödens stund: nåden att lyckligt och i frid gå hädan. Detta kan utbedjas icke blott av dem som själva med förtröstan och uthålligt ber denna rosenkrans, utan även av dem som ligger för döden och hos vilka andra skall bedja med orden i denna bön. ”Själasörjare – sade Jesus – kommer att giva syndare den såsom ett sista halmstrå; om det så är den mest förhärdade syndare, uppnår han nåd ur Min oändliga barmhärtighet, om han så blott en gång ber denna rosenkrans. Åtminstone en gång, men i en form som överensstämmer med bönens innehåll, och framförallt med tro och förtröstan och i ödmjukhet samt med uppriktig och djup ånger för synder.”
BARMHÄRTIGHETENS TIMME
”Så ofta du hör klockan slå tre, skall du helt sjunka in i min barmhärtighet och lova och prisa den; åkalla hans allmakt för hela världen, och särskilt för arma syndare, ty nu har det blivit vidöppet för varje själ. Det är den stora barmhärtighetens timme för hela världen”.
Herren Jesus vill, att du varje dag hedrar det ögonblick då han dog på korset (klockan tre på eftermiddagen), dä det – som han sade – blev nåd för hela världen: barmhärtigheten segrade över rättvisan”. Han vill, att du vid denna timme skall besinna hans smärta och pina, ty i denna har allra tydligast Guds kärlek till människorna uppenbarats; han vill, att du skall lova och prisa Guds barmhärtighet och för Kristi pinas förtjänst bönfalla om behov av nåd för dig själv och för hela världen, och då särskilt för syndare.
”Försök att vid denna timma – lärde syster Faustyna – förrätta och gå korsets väg, om nu dina plikter tillåter detta; och om du inte kan förrätta och gå korsets väg, så träd åtminstone en stund in i kapellet och hedra mitt hjärta, som är fullt av barmhärtighet i det heliga Sakramentet; och om du inte kan träda in i kapellet, så försänk dig i bön där du är, åtminstone en kort stund”.
Det är den timme, då du – som Herren Jesus lovade – ”utbeder allt för dig själv och för andra. Jag förvägrar icke den själ något, som ber mig genom min pina”.
Bönen under barmhärtighetens timme är direkt knuten till klockan tre på eftermiddagen; den bör riktas till Jesus, och i böneorden skall man åberopa värdet och förtjänsterna i hans smärta och pina.
”Jesu, jag förtröstar på dig”.
översättning: Sven Ahlgren
Länk till: SANCTUARY